Vart har tiden tagit vägen?
Idag drar vi till stugan, men bara för en natt. Imorgon bär det av till Norrbotten, med sedvanlig övernattning på Scandic i Ö-vik.
Förmiddagen har ägnats åt sovning och betalning av räkningar. Nu håller jag på och ska packa.
Bengt spelar gitarr och sjunger på altanen. Ester är hos Katrin, Josef i Båtskärsnäs och övriga sover fortfarande. Nej, nu hör jag faktiskt Rebecca. Jag fattar inte vart den stressiga småbarnstiden tog vägen! Snart är det väl kaffe i Pensionärernas Hus som gäller...
Ena dagen hade jag fullt upp med att arrangera och organisera och se till att allt fölt på. Alla skulle vara hela och rena och vi skulle vara i tid till arbete, skolor, dagis och fritidsaktiviteter. Matförråden krävde ständig påfyllnad. Superbra att det fanns storpack och mängdrabatt . I alla fall om man har så mycket cash så att man har råd att vara ekonomisk. Jo, det är ju faktiskt så att man behöver ett litet "stattkapital" för att kunna vara ekonomisk. Detta hade inte Bengt och jag när vi började vårt liv tillsammans. Inte gjorde det saken bättre att jag pluggade på universitetet i Uppsala och vi bestämde att det var färdiglånat från staten.
Hur som helst; även klädförråden behövde ständig förnyelse. Det blev inte alltid nyinköp, utan plaggen vandrade ner till nästa barn i åldersordning. Tyvärr var Rebecca och Isak lika stora i flera år och samma storlekar på skor, stövlar, slalompjäxor mm behövdes. Vi investerade tidigt i en rejäl Pfaff symaskin och ett par år senare i en overlock-maskin. Sorry H&M, nu sydde jag alla mjukiskläder, fleccetröjor och Madickenklänningar själv.
Bilar, hus och trädgård skulle ha sin del av omsorgen. Ibland var det tuftt att hinna och orka allt. Det var mer än en gång familjen Nilsson syntes i badhuset. Alla trivdes med badandet och ungarna var som fiskar i vattnet. Flera år efterås berättade badvakten att han aldrig skulle glömma då Bengt slängde i Isak utan "simdykor" i djupa bassängen för att kolla om han kunde ta sig till bassängkanten. Det kunde han...
Jag älskar mina barn så mycket att det värker i hjärtat. De är ständigt i mina tankar och jag ber för dem varje dag. När de var små var jag ofta trött, men innerst inne lycklig och tacksam för det liv och den familj jag fått.
Nu sitter jag vid min laptop och har precis betalat räkningarna och börjar bli hungrig. Jo, jag har en ovana att köra igång med hemarbete direkt, utan att äta frukost. Därför blir jag svag efter ett tag och orkar knappt ta mig till köket.
Btw, jag köpte en ny digital systemkamera i helgen. Jag hade med min gamla manuella Minolta. Bengt visste att Sony har köpt Minolta och att mina gamla objektiv eventuellt passade till de nya Sony-kamerorna. Det gjorde de! Nu ska jag ta med kameran på resan och lära mig hur den funkar.
Jag drog en sväng till Ma o Pa igårkväll och lämnade tillbaka det lånade släpet. I vanlig ordning bjöds jag på mat och fika innan hemfärden. Här är en bild på mina älskade föräldrar utanför sitt hus i Knivsta.
XOXO!
/Mona
Förmiddagen har ägnats åt sovning och betalning av räkningar. Nu håller jag på och ska packa.
Bengt spelar gitarr och sjunger på altanen. Ester är hos Katrin, Josef i Båtskärsnäs och övriga sover fortfarande. Nej, nu hör jag faktiskt Rebecca. Jag fattar inte vart den stressiga småbarnstiden tog vägen! Snart är det väl kaffe i Pensionärernas Hus som gäller...
Ena dagen hade jag fullt upp med att arrangera och organisera och se till att allt fölt på. Alla skulle vara hela och rena och vi skulle vara i tid till arbete, skolor, dagis och fritidsaktiviteter. Matförråden krävde ständig påfyllnad. Superbra att det fanns storpack och mängdrabatt . I alla fall om man har så mycket cash så att man har råd att vara ekonomisk. Jo, det är ju faktiskt så att man behöver ett litet "stattkapital" för att kunna vara ekonomisk. Detta hade inte Bengt och jag när vi började vårt liv tillsammans. Inte gjorde det saken bättre att jag pluggade på universitetet i Uppsala och vi bestämde att det var färdiglånat från staten.
Hur som helst; även klädförråden behövde ständig förnyelse. Det blev inte alltid nyinköp, utan plaggen vandrade ner till nästa barn i åldersordning. Tyvärr var Rebecca och Isak lika stora i flera år och samma storlekar på skor, stövlar, slalompjäxor mm behövdes. Vi investerade tidigt i en rejäl Pfaff symaskin och ett par år senare i en overlock-maskin. Sorry H&M, nu sydde jag alla mjukiskläder, fleccetröjor och Madickenklänningar själv.
Bilar, hus och trädgård skulle ha sin del av omsorgen. Ibland var det tuftt att hinna och orka allt. Det var mer än en gång familjen Nilsson syntes i badhuset. Alla trivdes med badandet och ungarna var som fiskar i vattnet. Flera år efterås berättade badvakten att han aldrig skulle glömma då Bengt slängde i Isak utan "simdykor" i djupa bassängen för att kolla om han kunde ta sig till bassängkanten. Det kunde han...
Jag älskar mina barn så mycket att det värker i hjärtat. De är ständigt i mina tankar och jag ber för dem varje dag. När de var små var jag ofta trött, men innerst inne lycklig och tacksam för det liv och den familj jag fått.
Nu sitter jag vid min laptop och har precis betalat räkningarna och börjar bli hungrig. Jo, jag har en ovana att köra igång med hemarbete direkt, utan att äta frukost. Därför blir jag svag efter ett tag och orkar knappt ta mig till köket.
Btw, jag köpte en ny digital systemkamera i helgen. Jag hade med min gamla manuella Minolta. Bengt visste att Sony har köpt Minolta och att mina gamla objektiv eventuellt passade till de nya Sony-kamerorna. Det gjorde de! Nu ska jag ta med kameran på resan och lära mig hur den funkar.
Jag drog en sväng till Ma o Pa igårkväll och lämnade tillbaka det lånade släpet. I vanlig ordning bjöds jag på mat och fika innan hemfärden. Här är en bild på mina älskade föräldrar utanför sitt hus i Knivsta.
XOXO!
/Mona
Kommentarer
Postat av: anne
Du...Vi väntar väl ett litet tag till med kaffet på pensionärshuset va´....? ;)
Trackback
